<><|><>

Jag minns en gång när vi var på farmors grav och jag frågade dig hur ofta du brukar tänka på farmor. Du svarar att du har tänkt på henne minst en gång om dagen, varje dag sedan hon dog. Jag brukar tänka på den där stunden ganska ofta. Det var en så fin stund, den var äkta. Jag såg att du var ledsen men jag kände ändå att min närhet betydde något. Att jag, som då inte alls var speciellt gammal kunde ge så mycket, det är galet. Jag vet att du älskade mig mer än något annat, jag vet att du mådde dåligt över att ligga på sjukhuset när jag äntligen kommit hem igen.
 
Ibland så får jag dåligt samvete när jag tänker på dagarna jag var hemma innan du gick bort. Eller inte dåligt samvete men jag önskar att jag tog det på ett större allvar och vart hos dig mer än vad jag var. Vi sågs inte ens 10h innan du lämnade oss. Du var och jobbade när jag kom hem. Du hämtade skotrarna med Tompa på söndagen, sen åkte du in. Jag var där 1h och lämnade grejjer och 2h dagen efter. 3 timmar var jag med dig på sjukhuset, 3 av 36. Det tillsammans med den stunden du satt inne på min säng när du väckte mig på söndagen. Det är inte ens 5 aktiva timmar. Visst vi var i samma hus. Men vad är det? Det är jag med mina grannar också.
 
På måndag är det tre månder sedan. En fjärdedel av mitt första år utan dig. Idag är det 14 dagar kvar tills mamma, tompa och hundarna kommer. 14 dagar tills jag fyller 21. Om det inte vore för examinationen som vi har på måndag skulle jag åkt hem idag. Jag vill inte vara här nu. Jag behöver motivation och energi. Jag behöver min familj. Jag behöver dig.

Vulkan

Ibland känner jag mig bara så jävla arg. Jag är grumpig och irriterad. Helt utan anledning. Jag kommer på mig själv sittandes i soffan och bara vara på dåligt humör, helt utan anledning. Jag menar, jag har det rätt så bra. Jag har världens finaste pojkvän, världens bästa vänner och en familj som jag älskar mer än allt annat på jorden. Jag trivs rätt bra i staden jag flyttat till, jag har ett hem som jag inrett och gjort i ordning nästan helt själv och jag har förhoppningsvis snart ett jobb. Men ändå är jag så jävla arg. Och jag blir argare och argare för varje dag som går. Kanske för att för varje dag som går är en dag bort från min fittiga fantasivärld jag levt i i snart tre månader. Senast igår kom jag på mig själv när jag kollade på "Unga bönder" på TV4 att tycka så sjukt synd om en utav killarna som bara var 22 år vars mamma gick bort i cancer för två år sedan. "Shit vad ung han var!" Tänker jag för mig själv. "Bara 20 år gammal." Men så tänker jag på mig själv och inser att om två år sitter jag där själv, 22 år gammal fast med en pappa som dog för två år sedan.
 
Så blir jag arg igen. Arg på mig själv. För samma sekund som det slår mig att han och jag, trots att vi inte känner varandra, garanterat aldrig någonsin kommer att göra, jag menar, snubben vet inte ens om att jag finns, så sitter vi ändå mer eller mindre i samma båt. Och det gör mig så arg. För mitt upp i allt ihopa så tänker jag också att "men det finns så många andra som har det så mycket värre än mig, som vart utan båda sina föräldrar hela sitt liv" osvosvosv. Det är ju inte så synd om mig ändå. Och det irriterar mig. Det irriterar mig att jag inte kan riva ner min pissiga jävla skitfasad och inse och låta mig må som ett utskitet äppelmos. För det är alltid "bra" om någon frågar. Alltid. Det spelar ingen roll, det är alltid bra. Samtidigt som jag vill riva ner min fasad blir jag också irriterad när folk säger att dem tycker synd om mig eller hör någon säga till Linus att ta hand om henne nu, för "jag klarar mig själv". Det gör mig också irriterad när jag ser på folk att dem tänker att "Shit där är hon! *Panik* Ska jag säga något? Hur ska jag bete mig? Kommer hon bli arg eller ledsen om jag säger något? Jag känner ju na knappt!!" Säg något istället för att bara stå där och se ut som ett jävla miffo som precis sett ett spöke. Och säg det när du är nykter. Eller åtminstonde när jag är det, för jag har ingen lust att lipa ut min mascara på fest och om du nu inte kan hålla dig, så dra inte ut på det. Lite kan jag ta och det är okej.
 
Så är jag arg på dig också, pappa. Helt jävla oxtokig faktiskt. Varför? Var du tvungen? Här sitter jag snart 21 år gammal utan pappa. Utan världens bästa pappa som jag saknar och älskar något så fruktansvärt mycket. Som knivhugger mig så hårt i hjärtat varje gång jag tänker på, flera gånger varje dag. Alla tankar som ploppar upp dag efter dag. Typ som när jag var hemma hos några vänner i fredags och kollade på Mamma Mia, då dottern som ska gifta sig inte vet vem pappan är, så hon bjuder hem dem tre alternativen som finns för hon vill att hennes pappa ska leda fram henne till hennes man vid altaret. Bara en sån grej, it's your loss. Om jag får barn, etc. Bara en sån grej som att ingen ny människa jag träffar på aldrig någonsin kommer få möjligheten att träffa den 34 år äldre manliga versionen av mig. Min pappa. Han som tillsammans med världens bästa mamma fått mig att bli den jag är idag. Det gör mig så arg. Det gör mig också så arg att jag aldrig någonsin kommer få skratta tills jag gråter med dig, aldrig kommer prata ut om saker och ting, veta att du blir avis när jag berättar saker för mamma först, aldrig få köpa födelsedags-/farsdags- eller julklappscigarrer, aldrig få höra din röst, aldrig få krama om dig och ge dig en puss på kinden, aldrig bli omkramad och få en puss på kinden, aldrig se dig sådär glad när du får syn på mig på tågstationen, aldrig någonsin få gå på stan och strosa, åka och fika eller käka lunch, aldrig någonsin kunna ringa dig när jag har tråkigt, aldrig någonsin ha dekalkrig på facebook, aldrig någonsin få höra att du tycker synd om mig och säger åt mig att köpa actimel när jag är sjuk, aldrig någonsin kommer få skratta tillsammans med dig när tompa kör fast med skotern, aldrig någonsin bli skitirriterad när du retar gallfeber på mig, aldrig någonsin få reta gallfeber på tompa tillsammans med dig. Aldrig någonsin kommer få skapa ett minne med dig igen. Och det allra sista jag har med dig suger. Och det gör mig så jävla förbannad. 

Sluta upp med att låtsas

"Sluta upp med att låtsas som att allt är bra, när det inte är det.
Det är okej att inte må bra hela tiden.
Ibland faller livet bara samman.
Så var ärligt och svara "nej" när någon frågar om du mår bra.
Ju mer du känner igen dina känslor, desto snabbare kommer leendet tillbaka på dina läppar."
 
Frågan är bara hur det kan vara så svårt?
RSS 2.0