<><|><>

Jag minns en gång när vi var på farmors grav och jag frågade dig hur ofta du brukar tänka på farmor. Du svarar att du har tänkt på henne minst en gång om dagen, varje dag sedan hon dog. Jag brukar tänka på den där stunden ganska ofta. Det var en så fin stund, den var äkta. Jag såg att du var ledsen men jag kände ändå att min närhet betydde något. Att jag, som då inte alls var speciellt gammal kunde ge så mycket, det är galet. Jag vet att du älskade mig mer än något annat, jag vet att du mådde dåligt över att ligga på sjukhuset när jag äntligen kommit hem igen.
 
Ibland så får jag dåligt samvete när jag tänker på dagarna jag var hemma innan du gick bort. Eller inte dåligt samvete men jag önskar att jag tog det på ett större allvar och vart hos dig mer än vad jag var. Vi sågs inte ens 10h innan du lämnade oss. Du var och jobbade när jag kom hem. Du hämtade skotrarna med Tompa på söndagen, sen åkte du in. Jag var där 1h och lämnade grejjer och 2h dagen efter. 3 timmar var jag med dig på sjukhuset, 3 av 36. Det tillsammans med den stunden du satt inne på min säng när du väckte mig på söndagen. Det är inte ens 5 aktiva timmar. Visst vi var i samma hus. Men vad är det? Det är jag med mina grannar också.
 
På måndag är det tre månder sedan. En fjärdedel av mitt första år utan dig. Idag är det 14 dagar kvar tills mamma, tompa och hundarna kommer. 14 dagar tills jag fyller 21. Om det inte vore för examinationen som vi har på måndag skulle jag åkt hem idag. Jag vill inte vara här nu. Jag behöver motivation och energi. Jag behöver min familj. Jag behöver dig.
RSS 2.0