Just for fun

Jag kan inte förstå att det nu gått en månad sedan hela min värld rasade samman. Inte heller kan jag förstå att det nu gått över en månad sedan jag fick krama om dig för vad som skulle bli för allra sista gången. För allra sista gången skulle jag få vara på den tryggaste platsen på jorden där allt, ända sen dag ett, alltid blev bra igen, i din famn. Jag kan fortfarande inte förstå och ta in vad som hänt och vad det faktiskt innebär. Det är för stort. Den där morgonen bara spelas upp om och om igen. Vare sig jag vill eller inte. Precis som att livet bara vill ge mig dem där outhärdliga käftsmällarna just for fun.

Samtidigt som jag ibland inte ser något ljus i tunneln eller faller ännu längre ner i någon form av helvetesgrop med oförutsägbara fullkomligt kolsvartadagar där det varken finns glädje, tro eller hopp. Så vill jag tacka för allt stöd som jag och min familj fått både före, efter och inte minst under Pappas begravning. Det betyder otroligt mycket. Ett "Hur mår du?" eller "Hur går det för dig?" är verkligen så mycket mer än vad man kan tänka sig. En styrkekram kanske inte gav så mycket för en månad sen, men idag, med facit i hand så har alla fina sms, kommentarer, meddelanden, timslånga samtal och styrkekramar fysiska som mentala gett och ger fortfarande så otroligt mycket.

Kampen om att kämpa sig uppåt har knappt börjat men det är ni som får den genomlidlig <3

En sista gång

Tankarna snurrar, magen värker och tårarna rinner. Jag gruvar mig något så fruktansvärt. Kan inte förstå att imorgon är absolut sista gången jag kommer få vara nära dig. Så nära men ändå kommer jag inte kunna se dig i ögonen, höra din röst eller få krama om dig. Aldrig kunde jag tro att livet är så fruktansvärt orättvist som det faktiskt är.

När det enda alternativet är att vara stark.

Imorgon vid den här tiden skulle jag alldeles strax vara hemma. Överlycklig över att få träffa mina fina i Västerås igen efter drygt 3 veckor hemma i Östersund. Jag skulle få berätta att jag haft en fantastisk tid hemma med min fina familj och vänner som jag inte träffat på länge. Berättat hur värdelöst lite snö vi haft i stan men ändå kunnat vara uppe i Åkersjön och kört skoter på dagarna och myst i husvagnen med ett glas vin eller två på kvällarna. Ringt till Angelica och Emma för att peppa sönder och planera inför en sjuk vecka i Alperna. 

Imorgon vid den här tiden kommer jag sitta vid köksbordet med värkande mage och tårfyllda ögon och planera pappas begravning. För varje dag som går växer klumpen i magen, för, för varje dag som går är en dag närmare fredag och din begravning. På ett sätt känns det "skönt" för jag har ingen lust att vara stark längre. Samtidigt som jag vet att fallet ner till mitt brinnande helvete med stenar vassa som knivar och dansande djävular kommer göra så ont, så mycket ondare än det någonsin tidigare gjort. För att inte ens tala om klättringen upp igen.
RSS 2.0