xxx

 Vad gör man när "det som bara händer alla andra" händer en själv? Vad gör man när en av dem viktigaste personerna i sitt liv tas ifrån en alldeles, alldeles för tidigt? Vad gör man när världens bästa pappa inte finns mer?
 
Alla frågor. Vem ska jag ringa till när jag har tråkigt eller ha dekalkrig med på facebook? Vem ska jag kunna prata jättekonstiga svenska begrepp och ord med? Svära över skitgrejjer eller bara ringa till för jag längtar hem? Tycka synd om mig själv till och få pepptalk som ändå bara slutar med att jag blir arg och säger åt dig vad du ska säga till mig? Ringa och berätta att jag fått högsta betyg på en tenta och få tillbaka ett "Duktig idiot, käka mask!" och egentligen veta att du är så stolt att det är tur att du har ett par öron för annars hade smilbandet gått ihop i nacken på dig? Vem ska jag fråga om konstiga saker om bilar eller skotrar? Vem ska jag vara ute i garaget med och titta på medans saker blir gjorda för att jag vet att det blir ett himla liv om jag bara sitter inne utan att lära mig något? Vems verkligen skitdåliga, egenkomponerade bagarskämt ska jag skratta åt eller reta Tompa med? Vem ska säga att "det är tur att arslet sitter fast för annars hade jag tappat bort det också" när det egentligen är du som lagt undan och tappat bort grejjerna? Vem ska jag sitta och gråta av skratt med över en fisljuds-app i soffan? Vem fan ska jag göra allt så jävla bra med som jag gjorde med dig?
 
Slutet på 2014 skulle äntligen börja rätas ut och jag skulle kunna kolla tillbaka på det som ett rätt hyffsat år trotts den verkligen skitiga starten. 21 skulle bli den perfekta åldern. 2015 skulle bli ett bra år. Inte mitt första år utan dig. Du kan vakna och komma hem nu pappsen. Jag behöver dig. Jag behöver oss. Jag kan inte förstå. Jag vill inte förstå. Det här händer bara inte. Det får inte hända, det ska inte hända. Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Jag vet att jag kan vara en skithöna, men jag är din skithöna. Du fick mig för alla dina synder och jag fick dig för allt bra jag ska lyckas åstadkomma med i livet. Jag saknar dig så fruktansvärt mycket. Det är så tomt utan dig. Jag lever i en låtsasvärld jag inte alls trivs i. Jag känner mig så otroligt vilsen. Livet är så fruktanvärt orättvist och det finns verkligen inte en mening med allt. Om du är uppe eller nere, det vet jag inte än men jag vet att vi kommer vara på samma plats för vi är av samma skrot och korn.
RSS 2.0