More Than Yesterday.

Till att börja med så är Dead by Aprils nya album riktigt jävla bra,
I'm totally in love!
Fastnade speciellt för en låt som stämmer in så läskigt jävla bra på hur jag känner. More Than Yesterday. Det är nästan läskigt. Och det är inte på ett bra sätt, tror jag. Jag undrar hur jag ser ut om man skulle skrapa upp en bit av mig och kolla inside me. Tror inte det är så jävla bra där som det kanske verkar på utsidan. Det var som idag vid frukosten alltså, tårarna bara sprutade. ALLT påminner mig om dig. I am missing you more than yesterday. Every day is getting harder. Och det är så jävla jobbigt, det har gått över en månad nu, det borde börja kännas bättre. Men det gör inte det. Det blir bara jobbigare och jobbigare för varje dag som går. Första veckan mådde jag bra i jämförelse med nu. Okej, inte första kanske, men andra. Det känns som att jag inser det mer och mer för varje dag som går. Att mer och fler tankar börjar snurra omkring. Träffade föräldrarna på Maxi för typ två veckor sen, alltså det var bland det värsta jag varit med om alltså, tårarna bara sprutade.
Jag saknar er. Jag saknar dig. Jag saknar allt. Nästan.

Jag gråter bara i regnet.

Jag vet inte hur jag ska börja och inte hur detta kommer att sluta. Antagligen i sängen med tårsprängda ögon med ett par tårar som lyckats pressa sig ut och falla ner för mina kinder, rinnande näsa och sprängande huvudvärk.
2 år, 2 månader och 2 dagar. Det var tiden vi hade tillsammans, du och jag. Så lång tid fast ändå ingenting.
Jag kommer ihåg allting så himla väl. Hur jag gav dig min telefon och bad dig svara på smset som Anton skickade där han frågade om vi var tillsammans och du svarade "Klart vi är! :)" Jag ringde Julia direkt efter du börjat cykla mot dig igen och berättade allt.
Eller när jag var med min klass från Lugnvik och tältade och allt blev sepe under kvällen och jag började gråta för att jag saknade dig så mycket och skickade ett sms på kvällen "Sov gott, älskar dig." Men du svarade aldrig, utan dagen efter när vi pratade i telefon säger du "älskar dig med" under hela samtalet och jag fattade ingenting förrän i slutet då du ännu en gång sa "älskar dig med", det bara klickade det till.
Eller ännu längre bak, första kyssen. Utanför länsbiblioteket på min pakethållare. Hela den dagen var bara så himla bra och jag tror jag inte slutade le under resten av den dagen, inte dagen efter för den delen heller..
Fast om jag ska vara ärlig tänker jag inte på något speciellt när jag kollar tillbaka på tiden, då det var du och jag. Känns jobbigt, men ändå bra för jag inte ständigt ska bli påmind av massor av saker i vardagen. Visst, vara ute och chill åka bil en vanlig dag. Veta att idag är det fredag, då träffar jag Fredrik. No more. Det kommer aldrig bli som förut. Och det är typ det jag saknar. Jag kan komma på mig själv ibland med att ta upp min telefon och undra vad Fredrik gör, men sen inser jag. Nej Renée, du ska inte. Det är inte vi. Vilket egentligen är ganska märkligt. Det visar ju att allt känns som vanligt.. Och det är ju inte så det ska kännas när det tagit slut med någon? Det är nästan så jag saknar tomheten och känslan av att hjärtat är i tusen miljoner bitar, så jag verkligen hade en anledning att vara ledsen. Men jag gör det bara inte.
Jag har nog inte varit riktigt ärlig mot varken andra eller framför allt mig själv. Tankarna som snurrat runt i min skalle är så otroligt många och olika. Men grejjen är den att det kändes bara så himla bra när vi var tillsammans. Jag blev varm i hela kroppen och allt kändes så underbart. Men när jag satt ensam då kom tankarna fram igen, är det här rätt? Och nu vet jag. Nej det var det inte. Nu är det rätt. Backa tillbaka 3 månader och jag skulle fortfarande vara helt förstörd.
Okej, det är inte så att jag skiter i allt och inte mår dåligt, för det gör jag.. Äter knappt och går bara omkring och är neutral. Jag har gått ner 3kg på en dryg vecka och då har jag ändå vägt mig på kvällen.. Alla runt omkring mig ger mig beröm för att jag äter, när hände det senast liksom? Jag, inte äta? Det går bara inte ihop. Jag har gråtit mer eller mindre två tredjedelear av tiden jag varit vaken av ett dygn och så fort jag visat mig utomhus har jag haft på mig solglasögon för att jag inte vill visa resten av världen hur dåligt jag mår. Jag har legat i sängen hela dagarna och inte gjort någonting. Deppat ihop. Tvingat mig upp bara för att få de andra i huset på bättre tankar. Jag är en sådan person som andra går till när dem har problem. Jag hatar att visa mig svag. Det är det värsta jag vet. Jag är en person som alltid är glad, har otroligt strakt psyke och säker i mig själv. Och så händer sånt här. Jag vet verkligen inte hur jag ska bära mig åt. Jag klarar inte av att se andra vara ledsen på grund av att jag mår dåligt. Pappa säger att en stark person er en sådan som kan visa sig svag för andra. Ensam är inte alltid starkast, men oftast.
Kom hem full en måndag för jag bara inte orkade mer. Det är bara inte jag.
Nu orkar jag inte skriva mer. Det vart som jag anade i början. Dock har jag inte riktigt förmedlat det jag ville när jag började skriva det här inlägget.. Men en sak till har jag att säga.
Tack för allt, du är ett otroligt fint kapitel i mitt liv.

RSS 2.0